min förlossningberättelse

I onsdags var jag som vanligt hemma som vanligt och efter lunch gick på min lilla promenad för att sedan återgå till mitt puzzel. Efter en stund fick jag ett sms från min underbara vän A som undrade om jag ville gå en promenad med henne. Jag var ju rätt trött på magen nu så tänkte att en promenad till inte kunde skada och så var det rätt skönt ute. Kände att det tryckte lite neråt men det brukade det göra så det var inget jag brydde mig om. Sen hade jag ont i ryggen och rätt hård mage efter promenaden men det brukar jag också ha då och då. På kvällen gick jag och la mig och läste lite innan jag skulle sova som jag brukar. Men när jag läst klart och skulle sova fick jag så ont i magen och var tvungen att gå på toa och göra nummer två. Så jag tänkte att nu är det dags igen eftersom jag har varit lite lös i magen från och till under slutet av graviditeten och illamående ibland också. Men denna gång gjorde det förskräckligt ont i ryggen också så för skojs skull tog jag fram värkappen och klockade varje gång det gjorde ont i ryggen. Det visade sig vara var tredje-fjärde minut och vara i ungefär en minut. Så ringde in till förlossningen som sa att jag skulle testa att ta två alvedon och se om det gick över. Det gjorde det inte så vid tolv åkte vi in. Eftersom värkarna kom lite oregelbundet tänkte jag att vi skulle bli hemskickade igen. Men hoppades samtidigt inte på det eftersom jag hade så sjukt ont i ryggen. De tog ctgkurva på mig och sen när barnmorskan kollade hur öppen jag var visade det sig att jag var öppen sju nästan åtta. Så fick bli att förflytta sig till ett förlossningsrum istället och då var klockan typ ett. Fick lustgas som jag inte tyckte hjälpte så mycket i början blev mest illamående och slutade andas i den innan värken gått över men efter ett tag var den min räddning. Vid tretiden började känna för att krysta fick följa med i kroppen men inte göra några riktiga krystningar eftersom jag inte var helt öppen än. Men vid tio över fyra fick jag börja krysta på riktigt och o så ont det gör. Förstår varför man säger att det är som att skita ut en piano för det kändes verkligen som det. Fick stå lite på knä och luta mig över ryggen på sängen en stund för att hjälpa barnet komma längre ner. Sen när det kändes som jag hade huvudet mellan bena så fick jag lägga mig på sidan istället. Elias var en otroligt duktig man som stod ut med mina skrik och lätt mig trycka i hans armar när det gjorde ont och påminde mig om att andas.

Vid 4.28 kom hon då äntligen ut med handen och huvudet tillsammans. Som farfar sa en kvinnokämpe redan från start. Sen kom hon ju den internationella kvinnodagen också får lilla kämpe. Och känslan när hon kom ut var helt obeskrivlig och skriken övergick och gläjde och gråt hade lite svårt att finna mig till rätta. Och eftersom hon hade handen med så sprack jag ju lite också så klart så fick bli sydd men det gjorde inte så mycket jag hade ju världens vackraste flicka i famnen som låg och titta på en och skrek ibland och leta efter bröstet.

Och det skulle visa sig att det inte var en liten flicka heller. Hon vägde 4030 och var 52 cm lång.

Är så tacksam för barnmorskan och undersköterskan som vi hade de var helt underbara. Tänk vad de frå stå ut med kvinnor som skriker på en hela dagarna när man jobbar. Det var även skönt att hon kom när hon kom så det inte var ett skiftbyte mitt i allt också det hade jag nog inte klarat var tillräckligt jobbigt när de gick ut en kort stund bara.